Offerkofta

Kära man
jag ser hur alltmer ofta
du väljer att ta på dig en och samma kofta
den ter sig vara gammal, jag har länge försökt urskilja dess motiv
En symfoni av rät och avig vittnar om att koftan gästat många liv
Den tycks ha blivit blekt och biten utav väder
Måltid åt handfull malar, men ändå
överlevt påtagligt längre än de flesta kläder
Vill minnas att du sagt att far din ärvt den av sin farfarsfar
En stolthet kryddar dina ord när du förtäljer om hur dessa män den bar
Den känns bekant, trygg, nästan som en andra hud
I dina ögon ser jag vördnad, som om koftan burits av självaste Gud

Ett plagg så kärt, som barnets första snuttefilt
Ibland så undrar jag om denna kofta tämjer något vilt
En sårbarhet och värdighet som fallit offer över fler generationer
En kraft i träda under koftan vars garn tycks vara spunnet utav illusioner
Berättelser att mata egot med i hopp att lindra smärtans vibrationer
Var gång du bär den koftan du ljudar fram ett narrativ
Hur fel en annan gör, hur synd det är om dig, all orättvisa som just du får bära i ditt svåra liv
Över tid många har erbjudit dig substitut
av lenaste silke, mjukaste ull, alla hamnar på hyllan när du väljer samma kofta som förut

Det som blivit glömt, det som en gång var
Längst bak i tiden, under koftans ståtliga dar
Det nötta motivet skildrade innebörden av ansvar
Förstärkte den vilda friheten hos den som koftan bar
Värmde bröst, axlar, rygg
Koftans herre var alltjämt grundad, livskraftig, trygg
Ett garn vävt utav hoppfulla visioner
fått bärarna att känna sig som mäktiga baroner

Men inget är konstant, också en kofta tappar glöd
Det är naturens gång, så kära man hjälp plagget att få en värdig död
Det kanske blåser kallt ett tag att gå med brynjan bar
Det vilda inom dig kan skrämma, framstå som en barbar
stå kvar och möt det som vart gömt, nu blottat utan skydd
Ha tillit, tålamod – rätt som det är du får en kofta som för dig är skräddarsydd.