Människan – en invasiv och fridlyst art

Kanske är vi människor en fridlyst sort
vissnar när klimatet är för torrt
när vattenkannan ekar tom på sårbarhet, kontakt
i långsam takt
vi lämnar över makt
till dopamin som kickar,
förtryckta känslor tickar
big bang, en explosion
se där försvann en till person
en fridlyst sort
vi tynar bort
fragila, känsliga mot apati och automatiska rutiner
sällsynta, vackra som smaragder, diamanter och rubiner
vi sprider oss likt frodiga lupiner

Kanske är vi människor en invasiv art
från start
vi konsumerar mer än vad vår kroppsmassa någonsin skulle orka bära
vi är experter på att tära
på relationer, moder jord och tålamod hos de som ger oss vård, håller oss nära
vi sprider oss som frön, metallisk fågel flyger oss fram och tillbaka
vi längtar efter att få smaka
fler äpplen än ett paradis har plats att skörda
vi krigar, gör oss själva till en börda
ett pansar utav tankar så att vi slipper bli berörda

En paradox
utrotningshotade samtidigt som vi är för många
unika men med vanor som gör jordens ytor trånga
artificiell intelligens
atom i kärnreaktor, tryck som ökar i valens
big bang, en explosion
kan ta ifrån oss allt som oss har varit givet
så låt oss hjälpas åt att vårda livet

från invasiv till en ursprunglig art
ny start
i symbios med blomstrande planet, ekosystem
i harmoni, vi blir en lösning
istället för paradoxalt problem